isabellaja

Det talas hela tiden om att hoppet är det sista som lämnar en människas själ. Det är det viktigaste vi har och det är det sista vi får tappa. Och jag är som alla andra, jag hoppades. Varje sekund på dygnet så hoppades jag. Det finns nog inte en enda millimeter av min kropp som inte hoppades. Naiv. Blåögd. Ung. Patetisk. Men jag har heller aldrig trott på några högre krafter eller något så dumt som att 'allt som händer har en mening'. Sånt skrattar jag åt, och ännu mer när man börjar tänka på vad man som mäniska får genomlida. Det är bara något vi använder som ursäkt till att hoppas lite mer, för att vi inte ska känna oss lika misslyckade som vi faktiskt är. För vi är det, misslyckade små varelser som IBLAND får lite tur och klarar av diverse saker. Då är vi där igen, vi får nytt hopp. 

 

Men det är slut med det nu. Jag har kommit till den punkten då det är dags att ta sig an verkligenheten. Det är mina trötta slag i bröstet som gör att jag måste inse att det är dags att ge upp. Mitt lilla hjärta orkar inte mer och det finns ingen plats för varken känslor eller misslyckande kvar. Det är dags för mig att kväva den sista kämparglöden som finns och tillåta mig själv att falla..