mate.
Datum: 2012-03-07 Tid: 00:56:37
hej kompisar. Vad fina ni är som bryr er så mycket om mig, jag vet att mina senaste inlägg har låtit lite mer deppiga än hur situationen egentligen ser ut. Men det är såhär, jag känner visserligen att jag är stolt över mig själv. Vilket är typ första gången, ja, någonsin? För exakt ett år sen låg jag på sjukhuset just nu. Självmordsbenägen, blodiga armar, protest svalt osvosv. Ni fattar. Jag var ett monster. Så ligger jag nu i London och tycker att livet är rätt fint. Jag tror dock att mitt undermedvetna har fasat lite inför den här 'perioden'. Det skrämmer mig helt klart att tänka tillbaka, det var ju den värsta tiden i mitt liv. Kan inte påstå annat. Jag blir bättre och bättre för varje dag som går och frågar ni min familj/vänner så skulle de nog säga att jag inte alls är samma människa idag som jag var då. Förhoppningvis en bättre människa haha. Men som sagt, jag blir rädd när jag tänker tillbaka. Får lite lätta rysningar och har gått runt med huvudvärk i flera dagar. Jag tror att jag försöker trycka bort de minnen som finns av det hela, fast jag egentligen bara borde lägga en liten tanka på hur det var för ett år sen och vara glad åt att jag kommit så långt. Men det är lite läskigt och vill nog mest bara att mamma ska komma och klappa mig lite på huvudet. Men hon sitter 1400 mil här ifrån, så jag lär vara stor nu och klappa mig själv på skallen. Tur att Ida och Emma står ut med mig och alla mina funderingar.
Jag flummar på som vanligt och jag borde verkligen sova. Ska försöka se till att bli bättre på det här, men vi gör så otroligt mycket om dagarna att jag knappt hinner ta kort. Men jag har, som vanligt, shoppat massa nytt. Kan slänga upp lite bilder imorgon, sov gott!
Kommentarer
Trackback
