Be strong.
Datum: 2012-02-20 Tid: 23:58:21
Är det inte jävligt störande att se den här jävla pilen stå och ticka. Står och hånar en 'Men skriv då'. Dude, I'm really trying. Jag fattar inte hur allt kan låta och verka så jävla uppenbart i mitt huvud. Men så fort jag ska försöka få fram det blir hela jag stel. Allt stannar och jag blir istället rädd. Jag vet att det alltid varit de som stoppat mig. Att jag var rädd, för det mesta, om jag ska vara ärlig.
Jag genomgick en behandling i höstas - kbt. Jag fick lära mig att skilja på känslor och tankar. Jag är stolt över mig själv att jag äntligen tog steget över den där jävla höga tröskeln och vågade ta emot hjälp. För det har hjälpt mig så in i helvete. Jag har äntligen modet till att försöka våga vara jag. För det har jag varit på senaste tiden, så mycket jag som jag bara kan. Det är den här starka människan jag vill vara. För första gången i mitt liv trivs jag med mig själv och kan framför allt respektera mig själv. Det har alltid varit mitt mål. MEn, jag är inte där än såklart. Det är en process som jag sakta men säkert kämpar mig igenom. Jag har låtit mig själv njuta av mitt nya jag och glidit runt på mina rosa moln ett bra tag. Jag menar, jag bor i London och lever livet. Uppfyller en dröm som jag länge haft och inte nog med det får jag dela den med en utav de viktigaste människorna i mitt liv - E. Men det stör mig, för mina rädslor finns med mig fortfarande och vissa dagar vill jag bara slänga ner alla mina jävla kläder i resväskan och ta första flyget till sverige. hem. till mamma. Gråta i flera timmar som ett barn. Jag slåss varje dag mot det jag haft med mig i mitt bagage så länge. Alla säger till mig att vara stark och om jag står ut så kommer det att lösas sig. Men ibland vill jag inte vara stark. Jag vill ligga i min säng, lyssna på jävligt sorgsen musik och gråta om jag känner för det. För det är så jag får nya krafter. Är det bara jag som är dum i huvudet eller vill man faktsikt tillåta sig själv att vara svag ibland? Wellwell, nu sitter jag här i London. Lyssnar på sorgsen musik och är svag. Jag känner mig som en liten fågelunge. Som gråter. Men jag vet ju, för det har jag ju lärt mig, att det är bara en känsla. Känslor varar inte föralltid. Oftas inte mer än ett par timmar faktiskt. Jag menar bara att även om vi vill vara vårat starkaste jag, så tror jag att vi måste våga vara små och sköra ibland. Så att man kan komma igen med mer krafter och aldrig låta någon sätta sig på en.
jag vet att jag svär för mycket. Men that's just who I am. Fred&kärlek fellas
Kommentarer
Trackback
