isabellaja

Som en liten fågelunge låg han där. blek och kall. Kroppen bestod av synliga revben och höfter. Lätt som ett löv. Jag såg hur tårarna trängde fram bakom hans ögonlock. Han kände sig oälskad och värdelös. Som att han inte ens var värd att äga sitt egna namn. Med sina skitiga händer och ovårdade naglar försökta han med all sin kraft att lyfta sin arma kropp. Nu syntes ryggraden. Det såg ut som att den skulle gå av. Han misslyckas. Han orkar inte ens lyfta sig från marken. Jag glömmer aldrig hans ord
' jag har gett upp, jag tänker sluta försöka.

Vad säger man till någon som har gett upp?
Något så klyschigt som att det kommer ordna sig? Då ljuger jag.